Vår utsikt från uterummet.

Eller pensionär-kuvös som en del kallar det.
 
Altanstaketet gjorde Mattias av glas som
blev över från växthusbygget.
(Köpte ju till ett isolertak till det,
så glastaket blev liksom över.)
Så nu kan man sitta där i vårt inglasade
uterum och se mitt vinröda växthus och
vår växande trädgård. Mycket trevligt.

Vi bor mitt i ett blåshål, och inte har vi medelhavs klimat så många dagar per år. Så jag och min familj gillar denna tillbyggnad. Och inte störde det huset heller. Ibland kan det bli att se konstigt ut.
Jag tillhör den kategori människor som tycker om att se hus och trädgården blir omskött och omhändertaget. Och att tiden får sätta sina spår. Jag menar att även om huset är byggt 1935 så har vi inte en tidtypisk trädgård eller fasad från den tiden. Men så lever ju inte vi då heller utan just nu. Vi bor inte i ett museum utan i vårt hem som visar att många olika människor från olika tider kommit och gått här. Visst ska man bevara det gamla men inte alltid jämt till original och inte överallt hela tiden. Sen finns det människor som följer en viss tidtypisk stil till punkt och pricka och det är häftigt det med.
Min stil ute och inomhus är en blandning av det jag fått med mig och det jag utvecklat och ihop med min man och våra barn.
Det ska spegla oss och det ska vara praktiskt att leva i. Och en gnutta humor & amp; fantasi får gärna var med. Jag har trädgården för min egen skull och formar den efter mitt tycke och smak och behov. Har man sedan barn och katter behövs det finnas med i planeringen med. Hur gör man för att få en studsmatta, gungställning och en ful turkos plastpool att smälta in och inte sticka ut. Det ska jag fundera över till nästa sommar.

Vi ses snart igen ha en underbar dag!
Kram
Rosemarie